En helt ny karriär

Idag bankade det på min dörr, utanför dörren stod en man, mannen kallde sig själv förändring. Han frågade mig genast om jag var den jag är, självklart svarade jag ja och han fortsatte med diverse frågor om mitt liv. Det kändes som att han försäkrade sig om att det var korrekt persons dörr han stod i. När han väl kommit underfund med att det var jag som var mannen han sökte tittade han på mig med en stillsam blick och sade med en snar röst ; "Det här är sista versen". Mannen blev någon slags gas och jag såg hur han sakta flöt iväg bort mot solnedgången. Detta var prekärt tänkte jag och kände hur hjärtats taktslag ökade. Jag var rent ut sagt vettskrämd över vad som just hade hänt, inte kan väl människor ha någon annan form än den fasta minns jag mig tänka. Nu har dagen gått och jag har grubblat över denna incident utan resultat. När mörkret började falla ställde jag mig vid mitt fönster för att titta ut över staden där den låg, tyst och stilla. Då ser jag samma moln av gas igen och den närmade sig rutan med rasande fart. Den flöt in genom fönstret, in i mitt rum, för att sedan försvinna bort mot vardagsrummet. Jag skyndade mig dit för att finna mannen sittandes på min soffa vid mitt nyinköpta vardagsbord, som han svagt strök sina fingertoppar över. Han vände sitt huvud långsamt mot mig för att sedan titta mig rakt in i ögonen, med en hoppfull blick. Jag stod tio meter ifrån honom, han reste sig upp, dröjde ett tag, för att sedan släpigt dra sin kropp mot mig. Man hörde hans släpande steg mot golvet, det lät som naglar mot glas. All känsla inom mig försvann, jag blev helt stel, han närmade sig för varje släpande steg. Plötsligt var han rakt framför mig, man såg inte hans ansikte, det var mörkt. Han tog tag i min arm, drog ner mig på golvet, viskade i mitt öra, sedan försvann han. Kallsvettig vred jag mig, för att sedan öppna mina ögon. Jag vaknade. Och insåg att allt var en dröm. Men det han viskade, det var något av vikt.