En förgiftad man

Jag är fruktansvärt trött på världen, men det känns ändå bra. Det finns ljusglimtar, det enda jag vill är att fånga det bra, slänga det dåliga. Känns som att misären är ett måste för den kulturella människan, i skapandet sker så mycket mer om man är nere i skiten. Det har jag märkt denna dag. Man känner riktig inspiration för att bara göra något, när det känns ända in i märgen, då känns det som att jag verkligen lever. Det känns som något nytt för mig det här med, har aldrig riktigt vart såhär ensam, jag känner mig naken, inget att luta mig tillbaks på. Men jag börjar må bra av det. Men själva världen är det fortfarande fel på, människor lever sina liv på autopilot, det finns regler & mål att uppfylla, viker man av är man konstig och blir utstött. Man måste följa systemet även fast man inte vill det och normerna måste upprätthållas. Jag pratar om allt, manlighet, kvinnosyn, utseende, beteende osv. Varför gör vi som vi gör? Jag vill inte, behöver lite kärlek från fel sort och sympatier från fel håll... För en dag kommer du & jag verkligen bli gamla, men jag älskar dig nu.